Jag har som jag tidigare skrev varit väldigt målmedveten sedan jag var liten. Självständig och envis som få. Har jobbat och slitit ordentligt, trots ringa ålder. 

Men ett jobb gjorde att jag gick in i väggen, eller gick gjorde jag nog inte. Jag körde rakt in i den i 300 knyck. Allt slutade att fungera då kan man säga, ställde jag min klocka på 4 på morgonen så kanske jag tog mig upp kl 8 om jag hade tur. Jag mådde så dåligt. Hela huden torkade ut, hjärtat slog snabbt och jag hade svårt att andas. Att stå i kön på en butik var hemskt, det kändes som att alla tittade på mig. Jag ville bara krypa ur mitt skal och försvinna. De dagar jag tog mig till affären alltså. 

Ofta orkade jag inte ens gå ut med skräpet eller ta mig till duschen. Jag var ledsen, nedstämd, arg och trodde aldrig att det skulle bra igen. Jag var den som alltid trivts med det jag gjort och att jag skulle sjukskriva mig fanns inte på kartan, aldrig. Men tillslut fick jag inse mina egna begränsingar och gick till doktorn, alla mina känslor satt utanpå kroppen och tårarna vilade hela tiden under ögonlocken. 

Läkaren jag träffade var hemsk, frågade om mina alkoholvanor och vad jag skulle göra åt min situation på lång och kort sikt. Själv ville jag helst bara överleva. Och det var i denna veva som mina skulder inte blev betalda, jag orkade helt enkelt inte. Jag blev sjukskriven och lång i sängen mest hela dagarna, jag tog mig inte upp. Jag insåg att jag var utbränd, och att jag var tvungen att göra något åt situationen. 

Jag sade upp mig, och flyttade. Dock till ett jobb där jag inte tjänade särskilt mycket och kunde inte betala på skulderna. Och jag mådde ännu inte bra. Men jag blev bättre med tiden, men det fanns inga pengar att betala på skulderna. Och bli bra efter att man varit utbränd tar tid, och säkert ännu längre tid för mig eftersom jag inte tog hjälp av någon annan. Jag hade själv hamnat där och skulle banne mig inte ha hjälp av någon för att komma tillbaka. Jag skulle klara detta själv. Vilket jag gjorde. 

Jag kom in på en utbildning, och under tiden jag pluggade så fanns det ju inget utrymme att betala dryga 10000:-/mån till olika inkassobolag. Jag stoppade huvudet i sanden och kastade breven utan att ens titta på dom. Jag skämdes. 

Nu är jag dock utbildad, jag mår bra, har jobb, en underbar sambo, fantastiska vänner. Jag är visserligen stolt över mig själv att jag tagit mig så långt på egen maskin, och nu är det fajten med skulderna som skall tas. Och jag har gott mod om att det kommer att gå bra och att det kommer att bli så skönt att ta av sig den tunga skuldsäcken sen. 

För mig själv, mot framtiden! 

Att ta itu med ett problem är för många inte så lätt. Vilket problem det än handlar om. Det är ofta lite som att klättra uppför ett berg, man blickar upp och ser toppen där långt, långt borta. Och man suckar och tror att jag kommer ju aldrig att nå dit upp. 

Även om skulderna nu är det stora problemet, det är ju fysiskt. Det handlar om en stor summa pengar som skall betalas tillbaka. Men nu när jag valt att ta itu med det problemet så inser jag att jag måste ta tag i det underliggande problemet också. Och det är ett problem som är psykiskt. 

Bloggen handlar ju om att jag själv ska vandra en väg till att bli en fri människa igen. Inte behöva känna att jag är en slav till skulderna. Att jag ska kunna lägga mina pengar på något vettigt. Att kunna leva ett vanligt familjeliv. Allt som är normalt, fast det inte är det nu. 

Jag har tidigare skrivit om min sk far som aldrig har funnits för mig under min uppväxt. De gånger jag har varit där har han bara umgåtts med sin bästa vän spritflaskan. Han har gjort att jag inte litar särskilt mycket på män, om inte han visar att han tycker om mig, hur ska någon annan kunna göra det? För drygt 2 år sedan fick jag nog, jag har sagt upp kontakten med honom och förklarat varför, men det går inte in i hans hjärna tydligen. Han har inte ens insett att han har alkoholproblem trots problem i ca 30 år. Jag har gett det ultimatumet att han skall uppsöka AA och var helt alkoholfri ett år, sen kan han tänka på att kontakta mig igen. Innan dess vill jag inte höra ett pip. Men detta verkar han inte förstå. 

Jag vet att han har dragit på sig stora skulder under åren, (även dragit in sin fru i skuldträsket också). Han har inte jobbat så mycket och inte dragit in några stora summor, sjukpenning eller sjukpension antar jag att det är. Jag mår bara illa när jag tänker på hur många gånger han har betett sig som ett litet barn inför mig. Hey, det är han som ska vara föräldern, den man ser upp till. Inte jag. 

Och i det här läget så känner jag bara avsky, till allt han gör och hur han gjort det och hur han har behandlat folk efter vägen. Men på något sätter känner jag mig lika dålig som honom för att jag har dragit på mig skulder också. Sådan far, sådan dotter liksom. Men så är det ju egentligen inte, jag har arbetat hårt och medvetet sedan jag var ung, jag har utbildat mig, kommit långt. I andras ögon är jag nog väldigt lyckad. Förutom skulderna. Och dom uppkom ju i samband med att min far hellre la pengar på alkohol än att hjälpa min mamma med att försörja mig och se till att jag hade det bra. 

Då fick jag se till att lösa den ekonomiska biten själv. Och det genom en massa dumma lån som jag sedan inte kunde betala tillbaka. Kanske blev även pengarna en sorts kärlek istället för mänsklig kärlek från en person som skall finnas nära hela livet. Jag kunde köpa saker och istället, köpa mig glädje. Tragiskt, men det är sant. Jag fick den lycka jag saknade.