Jag har som jag tidigare skrev varit väldigt målmedveten sedan jag var liten. Självständig och envis som få. Har jobbat och slitit ordentligt, trots ringa ålder. 

Men ett jobb gjorde att jag gick in i väggen, eller gick gjorde jag nog inte. Jag körde rakt in i den i 300 knyck. Allt slutade att fungera då kan man säga, ställde jag min klocka på 4 på morgonen så kanske jag tog mig upp kl 8 om jag hade tur. Jag mådde så dåligt. Hela huden torkade ut, hjärtat slog snabbt och jag hade svårt att andas. Att stå i kön på en butik var hemskt, det kändes som att alla tittade på mig. Jag ville bara krypa ur mitt skal och försvinna. De dagar jag tog mig till affären alltså. 

Ofta orkade jag inte ens gå ut med skräpet eller ta mig till duschen. Jag var ledsen, nedstämd, arg och trodde aldrig att det skulle bra igen. Jag var den som alltid trivts med det jag gjort och att jag skulle sjukskriva mig fanns inte på kartan, aldrig. Men tillslut fick jag inse mina egna begränsingar och gick till doktorn, alla mina känslor satt utanpå kroppen och tårarna vilade hela tiden under ögonlocken. 

Läkaren jag träffade var hemsk, frågade om mina alkoholvanor och vad jag skulle göra åt min situation på lång och kort sikt. Själv ville jag helst bara överleva. Och det var i denna veva som mina skulder inte blev betalda, jag orkade helt enkelt inte. Jag blev sjukskriven och lång i sängen mest hela dagarna, jag tog mig inte upp. Jag insåg att jag var utbränd, och att jag var tvungen att göra något åt situationen. 

Jag sade upp mig, och flyttade. Dock till ett jobb där jag inte tjänade särskilt mycket och kunde inte betala på skulderna. Och jag mådde ännu inte bra. Men jag blev bättre med tiden, men det fanns inga pengar att betala på skulderna. Och bli bra efter att man varit utbränd tar tid, och säkert ännu längre tid för mig eftersom jag inte tog hjälp av någon annan. Jag hade själv hamnat där och skulle banne mig inte ha hjälp av någon för att komma tillbaka. Jag skulle klara detta själv. Vilket jag gjorde. 

Jag kom in på en utbildning, och under tiden jag pluggade så fanns det ju inget utrymme att betala dryga 10000:-/mån till olika inkassobolag. Jag stoppade huvudet i sanden och kastade breven utan att ens titta på dom. Jag skämdes. 

Nu är jag dock utbildad, jag mår bra, har jobb, en underbar sambo, fantastiska vänner. Jag är visserligen stolt över mig själv att jag tagit mig så långt på egen maskin, och nu är det fajten med skulderna som skall tas. Och jag har gott mod om att det kommer att gå bra och att det kommer att bli så skönt att ta av sig den tunga skuldsäcken sen. 

För mig själv, mot framtiden! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Den 30/12-14 var ett av de viktigaste datumen hittills i mitt liv, den dagen blev jag skuldfri!! Jag kan smaka på det ordet om och om igen. Och igen, och igen. Ibland trodde jag aldrig att det skulle komma ett slut, ni vet ibland när målet känns ...

  För första gången på länge så har jag faktiskt pengar på mitt sparkonto, och då är det inte bara några hundralappar, som det på sin höjd har varit någon gång tidigare innan jag varit tvungen att plocka ut dem för att kunna överleva. Det är faktis...

  Inläggen här på bloggen haglar inte in, och förklaringen till min något långa frånvaro är att, det har inte funnits saker att skriva om som rört min fortsatta resa upp ur skuldträsket. Från att ha varit en resa som rusat på i 200 km till en långs...

Sent omsider, tillslut, äntligen, finally!    Skam den som ger sig. Nu har jag lyckats att vinna fighten mot det här bolaget som inte har lyckats sköta sin åtaganden trots att jag har varit i kontakt med dem var och varann månad hela året för att...

Det har sannerligen varit en lång paus från bloggandet. Och det var väl egentligen inte meningen att det skulle bli så. Men på den privatekonomiska biten har det varit stiltje så där har inte funnits så mycket att skriva om heller för den delen. Nu h...