Precis. Just så. Uppförsbacke förklarar det hela ganska bra. 

Helt plötsligt så känns allt så jobbigt. Det är så länge kvar tills jag är skuldfri. Jag kan liksom inte se framför mig längre den känslan av att vara skuldfri. Det känns som en evighet, en så lång evighet alltså att jag inte längre kan visualisera den dagen jag gör sista inbetalningen och jag blir skuldfri. Just nu är det så, så långt borta. 

Ingen har ju dock sagt att detta skulle bli någon dans på rosor och att tiden skulle rinna iväg likt sanden i ett timglas. Men det har varit ganska lätt hittills, och tiden har faktiskt gått rätt fort. Men nu känns det bara som att det har tagit stopp, att jag sprungit rakt in i en vägg och att skulderna inte krymper alls. (vilket jag ju såklart vet att dom gör men)

Jag försöker att se framåt, se positivt och tänka att det är tungt nu men kommer att bli bättre, men när inte ens jag själv kan intala mig saker så är det riktigt illa. Vet inte riktigt hur jag ska komma upp för den här tunga, långa uppförsbacken heller för att kunna glädjas över nerförsbacken på andra sidan. 

Snart har jag gjort 15 inbetalningar, och jag vet inte exakt hur många som är kvar eftersom jag fick justera mina inbetalningar en del, neråt. Och när det kommer att vända så att jag kan betala in mer vet jag inte för det ligger inte mina händer tyvärr. (7500:- är ju förvisso rätt mycket, men jag vill kunna betala in mera)

Jag har ju funderat på att i början på nästa år ta en diskussion med min bank för att se om de kan tänka sig att ge mig ett lån så att jag kan betala av allting. Dels så kommer jag bara att ha en betalningsanmärkning då och jag kommer även att kunna visa på att jag själv har betalat in en stor del av summan som skall betalas. Faktiskt mera än hälften kommer det att vara då. 

Vi får se, men just nu försöker jag mest bara kämpa för att se framåt och orka hålla ut så att jag kommer fram till det där vägskälet där jag får välja vägen som går till skuldfrihet.