När väl pengarna har landat på kontot är det lika bra att göda de hungriga direkt med de pengar de bett om (jaja, som jag är skyldig) att få inbetalda. Man tittar på den lilla högen med pengar som kommit in och lika snabbt som man har välkomnat dem så vinkar man av dem. Men det bästa är att göra pinan kort, göra bort betalningarna på en gång. Egentligen är det väl ingen pina, själva betalningarna. Utan det är mer att såååå mycket pengar bara försvinner på en gång. *poff*. Fast jag är så van nu att jag inte reagerar nämnvärt. 

Nu kan jag lägga upp benen och luta mig bak i några veckor innan det hela börjar om på nytt!! 

För att få lite perspektiv på det här med pengar så har jag räknat lite. 

För de 275.000:- som min skuld var uppe i från början så hade jag kunnat göra nästan 8!!!! stycken 3 veckors resor till Krabi, Thailand över jul och nyår. 

Istället för magont, ångest, svettningar, skamkänslor etc etc (jag kan göra listan lååååång) så hade jag kunnat få uppelvelser, sol, bad, god mat och dryck, laddat med energi, träffat nya människor, kommit bort lite, slappnat av...(ja den listan kan göras lång den också), men istället hamnade jag i skuldträsket. 

När man tittar på det krasst så känns det fruktansvärt, pengarna kunde gått till så mycket annat bättre än att bara kasta dem i sjön. (där gjorde dom fan ingen nytta).

Men i framtiden så kommer det att sparas till dylika resor, så som till mycket annat. Det är lätt att vara efterklok, så är det ju alltid, men det som är bra är att det ändå kommer något gott ur det och att jag har brutit den onda cirkeln och är på väg att vända skutan rätt igen. 

Trevlig helg! 

P.s Jag hade kunnat få en sjukt fin, rätt ny bil för dom pengarna också D.s

När jag kommer att vara klar med att ta mig ur denna ekonomiska avgrund så skall min ekonomi skötas till punkt och pricka. Utan undantag. Därmed basta. Vet att det inte kommer att bli några problem heller. (Bara jag blir klar nån j-a gång)

Under resans gång har jag blivit väldigt ekonomisk och kommit fram till rätt många saker som har med ekonomin att göra. Och som jag kommer att leva efter sen när detta är över. (Varför köpa en soffa på avbetalning när jag kan spara till den isället tex, så j-a bråttom är det sällan)

Just nu sitter jag och funderar lite på hur jag snabbare skall kunna betala av skulderna. Desto snabbare, desto bättre såklart. Ska försöka att lägga mera pengar på den skulden som är minst så att det försvinner och sedan lägga dom pengarna som blir över på en annan skuld så att det försvinner snabbare, så att det i slutändan blir något av en snöbollseffekt. Sen har jag en liten annan tanke också, men den håller jag för mig själv än så länge eftersom den inte är helt färdigplanerad eller strukturerad ännu. 

Så med lite skicklighet, planering, tid och tur så borde jag kunna vara skuldfri till 121231 som det är tänkt. 

Nu rasslar det till bland anmärkningarna igen!!

Svooosch, så var det bara 4 kvar  

Jag gillar´t!!  

Nu är det fem fula    betalningsanmärkningar kvar!!  

Prickarna krymper.  

Jag gillar´t   

Nu har jag betalat på mina skulder i 15 månader, och det återstår ett stort gäng med månader innan jag är klar. Men det jag inte kan pränta in i mitt huvud är ATT jag kommer att bli klar. I tanken så är jag fortfarande där jag var när jag började att betala, det känns inte som att det har hänt nåt, inget, nada. Jag saknar en känsla att skuldberget krymper, när jag räknar och gör uppföljningar så ser jag ju mycket tydligt att det krymper men jag vill ha känslan som ger hopp och ser ljuset i tunneln. 

Det känns som att jag bara står och stampar på samma ställe och att jag ALDRIG någonsin kommer att bli skuldfri. Och det är ingen rolig känsla. Att vara skuldsatt är ju redan där bara skit. Men när man tagit tag i eländet och faktiskt gör något åt det så vill jag inombords få ett litet kvitto på att jag är på rätt väg och att all min kamp faktiskt kommer att löna sig i slutändan. 

Jag betalar och jag betalar och jag betalar, ja ni fattar. Men jag kan inte visualisera målgången likt en idrottare som är först i mål. Jag har ingen aning om varför det är på detta viset, kanske för att skulderna fortfarande är så höga? Att det känns som att det är ouppnåeligt? Allt detta gör ju inte att den här resan blir lättare precis. 

Jag vill kunna känna och se mig själv när jag gör de sista inbetalningarna på  de skulder som jag har, känna att "så fantastiskt skönt, eller att 3 ton sten lättat från mina axlar". Jag ser bara att sifforna på "skyldig" krymper och att "inbetalt" ökar. Men det säger mig inget, det är bara siffror på ett papper. Jag känner inget. Inte en uns av glädje eller hopp.

Jag vet inte riktigt hur jag ska få in känslan av att kunna se ljuset i tunneln, eller känna att jag faktiskt en dag kommer att bli skuldfri. Kanske kommer känslan med en magiskt gräns, kanske när alla skulder är nere på 15.000:- (allt kanske känns realistiskt då) så kan jag låta mig att se att jag faktiskt är nära slutet och kommer att bli kvitt skulderna. Kanske är det fortfarande min smarta hjärna som försöker att skydda mig från att känna för mycket. Att jag bara ska ånga på och göra skitgörat, betala och betala och betala. 

Jag vet att jag kommer att bli skuldfri. 

Jag kan bara inte känna det. 

Så var det dags igen. 

1 betalningsanmärkning mindre. (så jävla gött)

Nu är det "bara" sex (6) stycken kvar. 

Jag gillar´t.