Att gå på stan och i affärer när man inte har råd att handla något kan vara väldigt jobbigt för många. Att se massa saker som man hemskt gärna skulle vilja köpa men man vet att man inte har råd. 

Ihelgen åkte jag och min sambo iväg till en annan större stad några timmar bort. Under lördagen traskade vi runt i staden bara för att titta, och när man inte ska handla får man verkligen perspektiv på hur affärerna verkligen gör allt för att förmå folk att gå in i just deras affär och spendera massa pengar där. 

Jag kan gå in i butiker utan problem, att köpa med ögat funkar hur bra som helst. Vissa kanske tycker att man är helt tokig som går in i affären och utsätter sig för allt man vill ha och inte alls behöver. Men när jag gått igenom butiken och tittat på allt och går ut igen utan att handla någonting så känner jag mig ännu starkare och ännu mera nöjd att jag lägger mina pengar på att betala bort skulderna nu.

Och är man inne i en butik och hittar nåt som man bara ABSOLUT vill ha så brukar jag tänka i flera olika led. Varför vill jag ha detta? Behöver jag det? Kommer jag att använda det? Är det något jag saknat innan? Ja, ni förstår att man kan ställa sig själv en massa frågor och i 99% av fallen så behöver man inte det man tittar på. Och kan glatt trippa ur butiken med ett leende på läpparna, i alla fall jag. Alla pengar (de få kronorna) ligger fortfarande tryggt på kontot. 

Så tänkte jag nog inte förr när jag ännu inte hade skulderna, och det är nog väldigt många som inte tänker så heller. Folk bara köper, och köper för att. 

Nu tänker jag mig alltid för innan jag ska göra ett köp, och det gäller faktiskt alla köp jag gör. Och dessa rutiner ska finnas kvar även när jag är skuldfri, och det känns som en bra vana att spara. 

Månadens inbetalningar har gått iväg nu. Känns skönt för varje inbetalning man gör. Det känns som att man får ha lite is i magen innan man ser att det faktiskt krymper i skuldhögen. De skulderna som är stora krymper ju inte lika fort som de mindre, det säger ju sig självt. Men jag vet ju att för varje månad som går och varje ny inbetalning jag gör så kommer det att minska. 

Det är bara skulden till SEB-kort / Eurocard som är mitt lilla inbördeskrig. (den totala skulden är mitt största krig). Räntan där vägrar dom ju att stoppa, så jag kommer alltså att ha betalat mer i ränta när jag betalat klart än vad kapitalbeloppet var på. Det suger. Så totalt kommer jag att betala 83.000:- på den skulden. Och det känns verkligen inte bra när man tittar på det. Det är synd att de ska vara så benat otrevliga på det kontoret bara. Men, jag kommer att göra allt jag kan för att betala in så mycket så möjligt på den skulden varje månad. Det är krig. 

Har känt mig något stressad de senaste dagarna över allt det här med skulderna, och jag antar att det är för att man har tagit tag i allt detta nu. Och jag kommer säkert att må såhär ända tills jag är klar med alla betalningar. "Den som är satt i skuld är icke fri" och så känns det ju. Man är något instängd och nedtryckt. 

Men nu har jag i alla fall underlag till alla skulderna och det har kommit inbetalningskort till alla. Så nästa månad hoppas jag att det jag inte behöver ringa och tjata som tar en massa kraft. 

Förut, alltså den tiden innan jag bestämde mig för att ta tag i mina skulder så blundade jag för breven och höll för öronen när det ringde, antingen på mobilen eller dörren. Jag tror att måna känner igen sig i det. 

Men det är bara ETT enda inkassobolag som under hela tiden ringt till mig och det är LINDORFF. Ibland har jag hunnit se att det är dom och inte svarat och ibland har jag svarat utan att jag tänkt mig för och då sagt att det inte funnits pengar att betala med, för det har det inte. 

Men nu när jag väl bestämt mig för att ordna upp en betalningsplan så är det jag som får jaga känns det som, förra månaden kom det inga inbetalningsavier på det jag skulle betala. Jag ringde dit och mannen där sa att han som hade ärendet var på semester och förmodligen inte uppmärksammat att jag gjort en inbetalning och glömt skicka avier. Tack för den. Dom får missa viktiga datum, men det får inte vi. 

Eftersom det var i slutet på månaden som jag ringde så skulle de inte skicka ut några avier utan jag skulle betala på de Bg-numren som jag hade. Vilket jag ju såklart gjorde. Och den här månaden är det samma visa igen, alla andra avier från de övriga bolagen har trillat in i god tid, men inte LINDORFF. Även fast jag förra månaden fick besked om att till den här månaden så skulle en avi komma för båda mina ärenden, men icke.

Den här gången orkade jag inte ringa, jag skickade ett mail. Och svaret var att en avi skulle skickas idag eller imorrn. Förmodligen har de glömt även denna månad att skicka ut den. Jag skrev och bad om att avin skulle skickas ut i god tid så slipper jag höra av mig till dom i slutet av varje månad och jaga avier. Det kommer jag att få ont i magen utav. 

Så nu återstår det att se om nån avi dyker upp, och om det blir bättring framöver. 

Snart dags för utbetalning av lönen, ska bli intressant att se hur mycket jag kommer att få, eftersom blir det mer än jag tror så kan jag betala in lite extra på någon av skulderna. Vilket ju alltid är skönt. Vill ju betala in så mycket jag bara kan. 

Har räknat ut att förutom den vanliga summan som jag betalar in så kommer det att bli extra inbetalningar i form av 1 års besparing av "snuspengar" (aug nästa år), jag kommer med största säkerhet att få tillbaka på skatten då jag bodde i en annan stad tidigare (med högre skatt) och skatten dras efter de beräkningarna, och så kommer jag att försöka att jobba lite extrapass vilket inte kommer att bli några problem alls. 

Så när man ser alla små bäckar så kommer det här att bli toppen. Även om man såklart önskar att man redan var skuldfri och kunde spara alla dom pengarna till något annat. 

Jag har som jag tidigare skrev varit väldigt målmedveten sedan jag var liten. Självständig och envis som få. Har jobbat och slitit ordentligt, trots ringa ålder. 

Men ett jobb gjorde att jag gick in i väggen, eller gick gjorde jag nog inte. Jag körde rakt in i den i 300 knyck. Allt slutade att fungera då kan man säga, ställde jag min klocka på 4 på morgonen så kanske jag tog mig upp kl 8 om jag hade tur. Jag mådde så dåligt. Hela huden torkade ut, hjärtat slog snabbt och jag hade svårt att andas. Att stå i kön på en butik var hemskt, det kändes som att alla tittade på mig. Jag ville bara krypa ur mitt skal och försvinna. De dagar jag tog mig till affären alltså. 

Ofta orkade jag inte ens gå ut med skräpet eller ta mig till duschen. Jag var ledsen, nedstämd, arg och trodde aldrig att det skulle bra igen. Jag var den som alltid trivts med det jag gjort och att jag skulle sjukskriva mig fanns inte på kartan, aldrig. Men tillslut fick jag inse mina egna begränsingar och gick till doktorn, alla mina känslor satt utanpå kroppen och tårarna vilade hela tiden under ögonlocken. 

Läkaren jag träffade var hemsk, frågade om mina alkoholvanor och vad jag skulle göra åt min situation på lång och kort sikt. Själv ville jag helst bara överleva. Och det var i denna veva som mina skulder inte blev betalda, jag orkade helt enkelt inte. Jag blev sjukskriven och lång i sängen mest hela dagarna, jag tog mig inte upp. Jag insåg att jag var utbränd, och att jag var tvungen att göra något åt situationen. 

Jag sade upp mig, och flyttade. Dock till ett jobb där jag inte tjänade särskilt mycket och kunde inte betala på skulderna. Och jag mådde ännu inte bra. Men jag blev bättre med tiden, men det fanns inga pengar att betala på skulderna. Och bli bra efter att man varit utbränd tar tid, och säkert ännu längre tid för mig eftersom jag inte tog hjälp av någon annan. Jag hade själv hamnat där och skulle banne mig inte ha hjälp av någon för att komma tillbaka. Jag skulle klara detta själv. Vilket jag gjorde. 

Jag kom in på en utbildning, och under tiden jag pluggade så fanns det ju inget utrymme att betala dryga 10000:-/mån till olika inkassobolag. Jag stoppade huvudet i sanden och kastade breven utan att ens titta på dom. Jag skämdes. 

Nu är jag dock utbildad, jag mår bra, har jobb, en underbar sambo, fantastiska vänner. Jag är visserligen stolt över mig själv att jag tagit mig så långt på egen maskin, och nu är det fajten med skulderna som skall tas. Och jag har gott mod om att det kommer att gå bra och att det kommer att bli så skönt att ta av sig den tunga skuldsäcken sen. 

För mig själv, mot framtiden! 

Att ta itu med ett problem är för många inte så lätt. Vilket problem det än handlar om. Det är ofta lite som att klättra uppför ett berg, man blickar upp och ser toppen där långt, långt borta. Och man suckar och tror att jag kommer ju aldrig att nå dit upp. 

Även om skulderna nu är det stora problemet, det är ju fysiskt. Det handlar om en stor summa pengar som skall betalas tillbaka. Men nu när jag valt att ta itu med det problemet så inser jag att jag måste ta tag i det underliggande problemet också. Och det är ett problem som är psykiskt. 

Bloggen handlar ju om att jag själv ska vandra en väg till att bli en fri människa igen. Inte behöva känna att jag är en slav till skulderna. Att jag ska kunna lägga mina pengar på något vettigt. Att kunna leva ett vanligt familjeliv. Allt som är normalt, fast det inte är det nu. 

Jag har tidigare skrivit om min sk far som aldrig har funnits för mig under min uppväxt. De gånger jag har varit där har han bara umgåtts med sin bästa vän spritflaskan. Han har gjort att jag inte litar särskilt mycket på män, om inte han visar att han tycker om mig, hur ska någon annan kunna göra det? För drygt 2 år sedan fick jag nog, jag har sagt upp kontakten med honom och förklarat varför, men det går inte in i hans hjärna tydligen. Han har inte ens insett att han har alkoholproblem trots problem i ca 30 år. Jag har gett det ultimatumet att han skall uppsöka AA och var helt alkoholfri ett år, sen kan han tänka på att kontakta mig igen. Innan dess vill jag inte höra ett pip. Men detta verkar han inte förstå. 

Jag vet att han har dragit på sig stora skulder under åren, (även dragit in sin fru i skuldträsket också). Han har inte jobbat så mycket och inte dragit in några stora summor, sjukpenning eller sjukpension antar jag att det är. Jag mår bara illa när jag tänker på hur många gånger han har betett sig som ett litet barn inför mig. Hey, det är han som ska vara föräldern, den man ser upp till. Inte jag. 

Och i det här läget så känner jag bara avsky, till allt han gör och hur han gjort det och hur han har behandlat folk efter vägen. Men på något sätter känner jag mig lika dålig som honom för att jag har dragit på mig skulder också. Sådan far, sådan dotter liksom. Men så är det ju egentligen inte, jag har arbetat hårt och medvetet sedan jag var ung, jag har utbildat mig, kommit långt. I andras ögon är jag nog väldigt lyckad. Förutom skulderna. Och dom uppkom ju i samband med att min far hellre la pengar på alkohol än att hjälpa min mamma med att försörja mig och se till att jag hade det bra. 

Då fick jag se till att lösa den ekonomiska biten själv. Och det genom en massa dumma lån som jag sedan inte kunde betala tillbaka. Kanske blev även pengarna en sorts kärlek istället för mänsklig kärlek från en person som skall finnas nära hela livet. Jag kunde köpa saker och istället, köpa mig glädje. Tragiskt, men det är sant. Jag fick den lycka jag saknade. 

Har legat hela natten och varit vaken och tänkt på samtalet jag skulle ringa idag till SEB-kort angående min betalningsuppgörelse som jag skrivit om inlägget här nedan. Jag har verkligen varit arg, arg så arg. Och irriterad. 

Med en stor kopp kaffe i magen och en i näven så slog jag numret för att en gång för alla säga dom ett sanningens ord och höra hur detta egentligen går ihop. 

Hon som svarar kan vi kalla Anita, och hon låter rätt trött och less redan när hon svarar. Jag frågar hur det kan komma sig att min betalning bara minskat med 34:- från förra månaden och att räntan har ökat med 966:-? 

-Men det har den inte säger hon. 

Och sen rabblar hon hur många gånger jag har kvar att betala. (detta gör hon hella tiden) Och sen säger hon att jag fått avbetalningsplanen där allt står, hur mycket jag ska betala och hur många gånger jag ska betala. Men jag säger att de papperen har jag faktiskt inte fått. Sen drar hon upp nån betalningsuppgörelse som gjordes för flera år sedan (kommer inte ihåg att nån uppgörelse är gjord) och att det är den som ligger i botten och att man nu bara ändrat beloppet att betala. 

Jag frågar varför inte dom meddelade mig detta när jag ringde och bad att få lägga upp avbetalningsplanen. Det kunde hon inte svara på. Det har varit så många hack säger hon, och det har det inte. Jag säger att jag vill ha papper på hela uppgörelsen så jag ser exakt hur många gånger jag ska betala och vad hela summan är på. Då måste hon göra om uppgörelsen säger hon och suckar, då får du väl göra det tycker jag för jag vill se och veta. Hon ger mig ju inte svar på de frågot jag vill ha. Jag accepterar INTE att jag ska betala 1000:-/mån och skulden minskar med 34:- kronor, det går inte ihop.

Då tycker hon såklart att jag inte kan betala 1000:-, det är alldeles för lite. 1200:- måste jag betala, nä det är alldeles för lite det också. 1500:- måste jag betala om det ska funka.Att dom har beviljat mig att betala 1000:- kan hon inte svara på, hon säger att dom har gjort fel. (känns som att hon gör det enbart för att sätta dit mig ). Jag försöker säga till henne att jag fick ok på att betala 1000:- till en början och att det skulle öka sen när jag betalat av andra mindre skulder och det fanns mera pengar. Hon bara avbröt mig. Skitsamma tänkte jag. Sätt den på 1500:- och skicka mig papperen på uppgörelsen. 

Nu hoppas jag att hon ordnar med uppgörelsen och skickar den till mig, för det var ju för att hon fick göra om uppgörelsen som det blev dyrare. (Upggörelsen gick inte ihop med mindre än 1500:-, enligt henne) Och kommer inte dom papperen, eller nästa månads avi ser annorlunda ut så kan det vänta ett nytt samtal från mig. 

Fick aviseringen om betalning idag från SEB-kort där min skuld från Eurocard finns. Och nåt känns riktigt galet. Jag betalar av 1000:-/mån på den skulden. Och så här ser skillnaden ut från föregående månad. 

JULI

Kapitalskuld: 39.041:-

Ränta: 28.131:-

Kostnader: 1240:-

Avgifter: 50:-

SUMMA: 68.462:-

Och jag betalade in 1000:- som avtalat. Och så här såg aviseringen ut som jag fick idag. 

AUGUSTI

Kapitalskuld: 38.681:- (skillnad -360:-)

Ränta: 29.097:- (skillnad +966:-)

Kostnader: 600:- (skillnad -640:-)

Avgifter: 50:- (+-0)

SUMMA: 68.428:- (skillnad -33.57:-)

Jag har alltså betalat in 1000:- och skulden har sjunkit med totalt 33.50:-

Det är ju helt galet. Och på en månad har räntan dragit iväg med 966:-. I den takten kommer jag aldrig att lyckas betala av något på skulden. 

Tänkte ringa dit imorgon och fråga vad f-n de håller på med. (jag känner att jag kokar)

Är det någon som har nån vettig tanke att komma med vad jag bör säga när jag ringer? (förutom det jag redan tänkt ut). Ska försöka få dem att stoppa räntan iaf.Känns ju inte särskilt upplyftande att betala på nåt som bara genererar en minskning med ynka 30:-/månaden. Alla andra min avbetalningar minskar i alla fall, men detta är ju galenskap. 

Någon som varit med om samma sak? Vad har ni gjort åt det? 

(Jag är rätt irriterad på detta kan jag lova)