Ibland brukar man ju säga att man ska vara nöjd med det man har och att det alltid finns någon som har det värre. Och det är väl förvisso sant oftast, men sen kan jag tycka att det är helt ok att vara ego och tänka på och sätta sin egen situation i första rummet. 

Jag vet inte vilka det är som är här och läser på bloggen, bevisligen är det ju några. Kanske är det bara människor från Fattiga Riddare, eller kanske även andra som får ut något av att kika in här. Bloggen är ju till största del en hjälp till självhjälp skulle man väl kunna kalla det. Att få skriva av sig lite under vägens gång fram till skuldfriheten är ganska skönt. 

För min egen del så har jag bra koll på mina skulder, det är 5 stycken, varken mer eller mindre. Jag har ordnade betalningsuppgörelser med inkasso-bolagen och jag betalar varje månad som jag ska fram tills det att jag är skuldfri, inga konstigheter alltså. Jag tycker ju såklart för min egen del att jag sitter i en sketen och tråkig situation, men det bror ju hela tiden på vem man jämför med. 

Sedan jag tog i mina skulder och började ordna upp allt har jag lärt mig otroligt mycket om det här med inkasso, Kronofogden, preskribtion, denuation etc etc. Även om inte jag har behövt att krångla så mycket med inkasso så finns det många som har långt mycket mera trassel med inkasso, kronofogden, tinget. Inkassobolagen säljer och köper skulder mellan varandra, inkasso försöker att driva in skulder som egentligen är preskriberade, mer eller mindre seriös delgivningsmän söker upp folk så att det näst intill skulle kallas ofredande. Och bakom allt detta finns det massor av lagstiftning, hur inkasso skall och få bete sig. Som man egentligen inte tänker så mycket på. 

Hur lång tid en skuld får finnas innan man anser att den är preskriberad finns också lagstiftat om, detta skiter inkassobolagen i. De försöker driva in pengarna med de mest hänsynslösa metoder. Många är dom som är överskuldsatta, som har varit skuldsatta hela livet, 20-25 år tillbaka i tiden. De kommer aldrig att bli skuldfria heller eftersom inkasso, kronofogden gör det möjligt att skulderna aldrig försvinner. 

Många stångar sig blodiga för att få rätt mot inkassobolagen, men det är sannerligen inte helt enkelt. Att sitta i den situationen ger ju inte bara att man är skuldsatt, utan man får ett annat straff också genom betalningsanmärkningar. Dessa anmärkningar är ju ofta värre än ett fängelsestraff, 3år ligger en betalningsanmärkning kvar även om du kanske har en skuld på 100:- som du har betalat. Du blir betrakatd nästan som en kriminell om du har anmärkningar, du kan inte låna pengar, handla på faktura eller avbetalning och du kan kanske inte ens hyra en lägenhet. Det är helt galet. 

Så all min respekt till de som kämpar för sin rätt mot inkassobolagen, kronofogden och de som är i tinget för att skapa sig rättvisa. I det läget är jag "glad" att jag är i den situationen jag är. Jag vet ju att jag kommer att bli skuldfri och det inom överskådlig framtid. 

Och för er som tittar på Lyxfällan som går på tv3 så är det så långt från verkligheten som man kan komma, dom som är med där har inga problem. Dom behöver bara ändra på sitt beteende, och det är helt sjukt att tv ska behöva komma dit för att berätta det för dem. Oftast har de inte hamnat hos kronofogden, de har alltid massa saker att sälja och slänger pengar bara på en massa skit. Patetiskt. 

Att vara föremål för Lyxfällan handlar bara om locka folk till kanalen, för verklighetens skuldsatta är en helt annan sak. Det pratas väldigt lite om dessa saker, och därför tror jag att folk som inte är i den situationen kan sätta sig in i vilket det helvete det är att leva på det viset som de flesta överskuldsatta gör. 

Är det någon som undrar något så är man mer än välkommen att ställa frågor!

-Mer skuldsanering till folket! 

Svisch sa det så var två till betalningsanmärkningar borta!! 

Och nu är det bara två stycken kvar, den ena försvinner strax innan jul och den andra får jag dras med ett år till (suger ju såklart), men det är i alla fall bara en. 

Det ser i alla lite bättre ut på mitt UC  

Jag gillar´t!  

När väl pengarna har landat på kontot är det lika bra att göda de hungriga direkt med de pengar de bett om (jaja, som jag är skyldig) att få inbetalda. Man tittar på den lilla högen med pengar som kommit in och lika snabbt som man har välkomnat dem så vinkar man av dem. Men det bästa är att göra pinan kort, göra bort betalningarna på en gång. Egentligen är det väl ingen pina, själva betalningarna. Utan det är mer att såååå mycket pengar bara försvinner på en gång. *poff*. Fast jag är så van nu att jag inte reagerar nämnvärt. 

Nu kan jag lägga upp benen och luta mig bak i några veckor innan det hela börjar om på nytt!! 

För att få lite perspektiv på det här med pengar så har jag räknat lite. 

För de 275.000:- som min skuld var uppe i från början så hade jag kunnat göra nästan 8!!!! stycken 3 veckors resor till Krabi, Thailand över jul och nyår. 

Istället för magont, ångest, svettningar, skamkänslor etc etc (jag kan göra listan lååååång) så hade jag kunnat få uppelvelser, sol, bad, god mat och dryck, laddat med energi, träffat nya människor, kommit bort lite, slappnat av...(ja den listan kan göras lång den också), men istället hamnade jag i skuldträsket. 

När man tittar på det krasst så känns det fruktansvärt, pengarna kunde gått till så mycket annat bättre än att bara kasta dem i sjön. (där gjorde dom fan ingen nytta).

Men i framtiden så kommer det att sparas till dylika resor, så som till mycket annat. Det är lätt att vara efterklok, så är det ju alltid, men det som är bra är att det ändå kommer något gott ur det och att jag har brutit den onda cirkeln och är på väg att vända skutan rätt igen. 

Trevlig helg! 

P.s Jag hade kunnat få en sjukt fin, rätt ny bil för dom pengarna också D.s

När jag kommer att vara klar med att ta mig ur denna ekonomiska avgrund så skall min ekonomi skötas till punkt och pricka. Utan undantag. Därmed basta. Vet att det inte kommer att bli några problem heller. (Bara jag blir klar nån j-a gång)

Under resans gång har jag blivit väldigt ekonomisk och kommit fram till rätt många saker som har med ekonomin att göra. Och som jag kommer att leva efter sen när detta är över. (Varför köpa en soffa på avbetalning när jag kan spara till den isället tex, så j-a bråttom är det sällan)

Just nu sitter jag och funderar lite på hur jag snabbare skall kunna betala av skulderna. Desto snabbare, desto bättre såklart. Ska försöka att lägga mera pengar på den skulden som är minst så att det försvinner och sedan lägga dom pengarna som blir över på en annan skuld så att det försvinner snabbare, så att det i slutändan blir något av en snöbollseffekt. Sen har jag en liten annan tanke också, men den håller jag för mig själv än så länge eftersom den inte är helt färdigplanerad eller strukturerad ännu. 

Så med lite skicklighet, planering, tid och tur så borde jag kunna vara skuldfri till 121231 som det är tänkt. 

Nu rasslar det till bland anmärkningarna igen!!

Svooosch, så var det bara 4 kvar  

Jag gillar´t!!  

Nu är det fem fula    betalningsanmärkningar kvar!!  

Prickarna krymper.  

Jag gillar´t   

Nu har jag betalat på mina skulder i 15 månader, och det återstår ett stort gäng med månader innan jag är klar. Men det jag inte kan pränta in i mitt huvud är ATT jag kommer att bli klar. I tanken så är jag fortfarande där jag var när jag började att betala, det känns inte som att det har hänt nåt, inget, nada. Jag saknar en känsla att skuldberget krymper, när jag räknar och gör uppföljningar så ser jag ju mycket tydligt att det krymper men jag vill ha känslan som ger hopp och ser ljuset i tunneln. 

Det känns som att jag bara står och stampar på samma ställe och att jag ALDRIG någonsin kommer att bli skuldfri. Och det är ingen rolig känsla. Att vara skuldsatt är ju redan där bara skit. Men när man tagit tag i eländet och faktiskt gör något åt det så vill jag inombords få ett litet kvitto på att jag är på rätt väg och att all min kamp faktiskt kommer att löna sig i slutändan. 

Jag betalar och jag betalar och jag betalar, ja ni fattar. Men jag kan inte visualisera målgången likt en idrottare som är först i mål. Jag har ingen aning om varför det är på detta viset, kanske för att skulderna fortfarande är så höga? Att det känns som att det är ouppnåeligt? Allt detta gör ju inte att den här resan blir lättare precis. 

Jag vill kunna känna och se mig själv när jag gör de sista inbetalningarna på  de skulder som jag har, känna att "så fantastiskt skönt, eller att 3 ton sten lättat från mina axlar". Jag ser bara att sifforna på "skyldig" krymper och att "inbetalt" ökar. Men det säger mig inget, det är bara siffror på ett papper. Jag känner inget. Inte en uns av glädje eller hopp.

Jag vet inte riktigt hur jag ska få in känslan av att kunna se ljuset i tunneln, eller känna att jag faktiskt en dag kommer att bli skuldfri. Kanske kommer känslan med en magiskt gräns, kanske när alla skulder är nere på 15.000:- (allt kanske känns realistiskt då) så kan jag låta mig att se att jag faktiskt är nära slutet och kommer att bli kvitt skulderna. Kanske är det fortfarande min smarta hjärna som försöker att skydda mig från att känna för mycket. Att jag bara ska ånga på och göra skitgörat, betala och betala och betala. 

Jag vet att jag kommer att bli skuldfri. 

Jag kan bara inte känna det.