Nu har jag betalat på mina skulder i 15 månader, och det återstår ett stort gäng med månader innan jag är klar. Men det jag inte kan pränta in i mitt huvud är ATT jag kommer att bli klar. I tanken så är jag fortfarande där jag var när jag började att betala, det känns inte som att det har hänt nåt, inget, nada. Jag saknar en känsla att skuldberget krymper, när jag räknar och gör uppföljningar så ser jag ju mycket tydligt att det krymper men jag vill ha känslan som ger hopp och ser ljuset i tunneln. 

Det känns som att jag bara står och stampar på samma ställe och att jag ALDRIG någonsin kommer att bli skuldfri. Och det är ingen rolig känsla. Att vara skuldsatt är ju redan där bara skit. Men när man tagit tag i eländet och faktiskt gör något åt det så vill jag inombords få ett litet kvitto på att jag är på rätt väg och att all min kamp faktiskt kommer att löna sig i slutändan. 

Jag betalar och jag betalar och jag betalar, ja ni fattar. Men jag kan inte visualisera målgången likt en idrottare som är först i mål. Jag har ingen aning om varför det är på detta viset, kanske för att skulderna fortfarande är så höga? Att det känns som att det är ouppnåeligt? Allt detta gör ju inte att den här resan blir lättare precis. 

Jag vill kunna känna och se mig själv när jag gör de sista inbetalningarna på  de skulder som jag har, känna att "så fantastiskt skönt, eller att 3 ton sten lättat från mina axlar". Jag ser bara att sifforna på "skyldig" krymper och att "inbetalt" ökar. Men det säger mig inget, det är bara siffror på ett papper. Jag känner inget. Inte en uns av glädje eller hopp.

Jag vet inte riktigt hur jag ska få in känslan av att kunna se ljuset i tunneln, eller känna att jag faktiskt en dag kommer att bli skuldfri. Kanske kommer känslan med en magiskt gräns, kanske när alla skulder är nere på 15.000:- (allt kanske känns realistiskt då) så kan jag låta mig att se att jag faktiskt är nära slutet och kommer att bli kvitt skulderna. Kanske är det fortfarande min smarta hjärna som försöker att skydda mig från att känna för mycket. Att jag bara ska ånga på och göra skitgörat, betala och betala och betala. 

Jag vet att jag kommer att bli skuldfri. 

Jag kan bara inte känna det. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Den 30/12-14 var ett av de viktigaste datumen hittills i mitt liv, den dagen blev jag skuldfri!! Jag kan smaka på det ordet om och om igen. Och igen, och igen. Ibland trodde jag aldrig att det skulle komma ett slut, ni vet ibland när målet känns ...

  För första gången på länge så har jag faktiskt pengar på mitt sparkonto, och då är det inte bara några hundralappar, som det på sin höjd har varit någon gång tidigare innan jag varit tvungen att plocka ut dem för att kunna överleva. Det är faktis...

  Inläggen här på bloggen haglar inte in, och förklaringen till min något långa frånvaro är att, det har inte funnits saker att skriva om som rört min fortsatta resa upp ur skuldträsket. Från att ha varit en resa som rusat på i 200 km till en långs...

Sent omsider, tillslut, äntligen, finally!    Skam den som ger sig. Nu har jag lyckats att vinna fighten mot det här bolaget som inte har lyckats sköta sin åtaganden trots att jag har varit i kontakt med dem var och varann månad hela året för att...

Det har sannerligen varit en lång paus från bloggandet. Och det var väl egentligen inte meningen att det skulle bli så. Men på den privatekonomiska biten har det varit stiltje så där har inte funnits så mycket att skriva om heller för den delen. Nu h...