Idag är det 2 år sedan som jag bestämde mig för att börja blogga om min resa mot skuldfrihet. 

Själva resan mot skuldfriheten började som många av er vet och som jag skrev i ett tidigare inlägg, någon månad tidigare, närmare bestämt i slutet på Juni 2010. 

Varför jag valde att blogga om min resa är mest för min egen del, tankar, känslor, ideér och erfarenheter på vägen kommer på pränt. Under en sån här resa som är av det något mera jobbigare slaget (än säg en härlig resa utomlands) så kommer det upp otroligt mycket tankar. Ekonomi spelar så stor roll i våra liv, det är lite grunden för att vi ska kunna bo, äta, ja leva helt enkelt. Utan pengar blir det ohyggligt svårt att tillgodose något av dessa sakerna. 

Även om jag skriver för min egen skulll så kanske min resa också kan peppa någon annan, hjälpa någon annan i sina tankar. Här i bloggen kan jag samtidigt se min egen resa också på ett annat sätt än om den bara fanns i mitt huvud, här kan jag se att det faktiskt går framåt, att det händer något i min kamp att göra mig av med skulderna. Det är lätt att fastna i nuet och man tycker att det inte händer något, då är det skönt att ha bloggen som man kan titta i och se hur pass mycket framåt det ändå har gått. 

Erfarenheterna och kunskaperna jag har fått på vägen under tiden jag har bloggat har varit ovärderliga. I en skuldresa som denna så är det svårt att någonsin koppla av och låta resan liksom bara följa med i bakgrunden av "mitt vanliga" liv eftersom ekonomi påverkar allt jag gör. Hur man än vrider och vänder på det så är jag ekonomiskt låst under den här tiden tills jag är skuldfri. Det går inte att komma ifrån. Jag måste hela tiden tänka på det i allt jag ska ta mig för. Vända och vrida på var krona för att det ska gå ihop. Jag har nu sedan jag började den här resan levt i en extrem situation där jag ju faktiskt lagt 50% av min lön till att betala av skulderna varje månad, och ibland mera när det har funnits möjligheter till det. En kortare period är ju inget problem, men när man gör det så här länge så är det oundvikligt att hamna i djupa dalar ibland där det känns som att det aldrig någonsin skall ta slut. 

Därför är bloggen så bra att ventilera funderingar och tankar i, och jag kan se att mitt slit och att mina resa mot målet inte är förgäves och att det faktiskt kommer att bli ett slut på det hela så småningom. Bloggen kommer även i fortsättningen att få vara en del av min resa mot skuldfriheten, sen får framtiden utvisa hur gammal bloggen kommer att bli. I alla fall så länge som den fyller ett syfte för mig så kommer den att vara kvar. 

FFF - Full Fart Framåt mot skuldfriheten.