Nu har jag betalat på mina skulder i 15 månader, och det återstår ett stort gäng med månader innan jag är klar. Men det jag inte kan pränta in i mitt huvud är ATT jag kommer att bli klar. I tanken så är jag fortfarande där jag var när jag började att betala, det känns inte som att det har hänt nåt, inget, nada. Jag saknar en känsla att skuldberget krymper, när jag räknar och gör uppföljningar så ser jag ju mycket tydligt att det krymper men jag vill ha känslan som ger hopp och ser ljuset i tunneln. 

Det känns som att jag bara står och stampar på samma ställe och att jag ALDRIG någonsin kommer att bli skuldfri. Och det är ingen rolig känsla. Att vara skuldsatt är ju redan där bara skit. Men när man tagit tag i eländet och faktiskt gör något åt det så vill jag inombords få ett litet kvitto på att jag är på rätt väg och att all min kamp faktiskt kommer att löna sig i slutändan. 

Jag betalar och jag betalar och jag betalar, ja ni fattar. Men jag kan inte visualisera målgången likt en idrottare som är först i mål. Jag har ingen aning om varför det är på detta viset, kanske för att skulderna fortfarande är så höga? Att det känns som att det är ouppnåeligt? Allt detta gör ju inte att den här resan blir lättare precis. 

Jag vill kunna känna och se mig själv när jag gör de sista inbetalningarna på  de skulder som jag har, känna att "så fantastiskt skönt, eller att 3 ton sten lättat från mina axlar". Jag ser bara att sifforna på "skyldig" krymper och att "inbetalt" ökar. Men det säger mig inget, det är bara siffror på ett papper. Jag känner inget. Inte en uns av glädje eller hopp.

Jag vet inte riktigt hur jag ska få in känslan av att kunna se ljuset i tunneln, eller känna att jag faktiskt en dag kommer att bli skuldfri. Kanske kommer känslan med en magiskt gräns, kanske när alla skulder är nere på 15.000:- (allt kanske känns realistiskt då) så kan jag låta mig att se att jag faktiskt är nära slutet och kommer att bli kvitt skulderna. Kanske är det fortfarande min smarta hjärna som försöker att skydda mig från att känna för mycket. Att jag bara ska ånga på och göra skitgörat, betala och betala och betala. 

Jag vet att jag kommer att bli skuldfri. 

Jag kan bara inte känna det.