Att säga att man har betalningsanmärkningar får folk att tro man är en riktigt slarver som inte bryr sig ett skit, om nåt. Kan man inte klara sin ekonomi hur tusan ska man klara någonting annat då. Att ha betalningsanmärkningar är fult, smutsigt och verkligen aja baja. Så ser många på oss med anmärkningar, man är helt enkelt inte lika bra som dom andra, inte lika lyckade. Ekonomi är känsligt och inget som man egentligen pratar så mycket om med varandra. (Förutom dom som mer än gärna vill skryta om hur mycket pengar dom tjänar)

Jag kan känna ett otroligt utanförskap i min omgivning, sånt som andra tar förgivet kan jag bara drömma om. Att ta nåt sorts lån är uteslutet (för att inhandla vettiga saker menar jag då, som bil, bostad, etc), att kunna teckna ett abonnemang på mobilen är ju bara att fetglömma. Det är så många saker som jag inte kan göra bara för att man har dom j***a anmärkningarna. Många gånger behöver jag inte sakerna som jag drömmer om, och även om jag var skuldfri så skulle jag inte köpa dom, teckna avtalen eller liknande. Men jag skulle vilja ha möjligheten. Jag känner mig instängd och låst, svängrummet man har att röra sig på är inte lika stort som det är för andra som har sin ekonomi under kontroll. 

Ibland kan jag känna mig lite som en skurk, vet inte varför egentligen. Men självklart mår jag dåligt över det faktum att jag sitter i den ekonomiska sitsen som jag gör. Känner inte riktigt att jag kan leva, jag kan inte vara glad. Detta med skulderna tynger såklart ner mig och jag förväntar mig att jag ska bli gladare när skulderna är betalda och stenarna lyfts från mina axlar och jag får större svängrum igen, som alla andra. 

Men tiden går sakta, så sakta. 2 långa år kvar, och skulderna är så stora så det känns som att de inte krymper något överhuvudtaget. Har gjort tabeller nu så att det ska bli lättare att överblicka från månad till månad och se exakt hur mycket skulderna krymper, så att jag verkligen kan se att det blir mindre kvar. En annan sak som bidrar till min något deppiga inställning just nu är det gråa och trista vädret också. Lite vår nu så tror jag att lite att hoppet och kämpaglöden kommer tillbaka igen. Men jag har svårt att fokusera på så mycket annat nu, skulderna rör sig i huvudet mest hela tiden. Och eftersom jag måste leva snålt så får man välja bort bio, middagar, fika med vänner etc etc, som man blir ju rätt osocial som skuldsatt också. 

Men jag försöker tänka att om jag är duktig och betalar in mycket jag på skulderna så kommer jag ju att komma till en dag då jag kan titta tillbaka och vara glad över att jag faktiskt varit enträgen och betalt in det jag kan och skulderna har krympt betydligt.